perjantai 15. elokuuta 2014

Sök efter sanningen

Olen miettinyt, että alkaisin julkaista blogissani myös muuta kuin suomenkielistä materiaalia. Osaan kohtuullisen hyvin englantia ja ruotsia, joten olisi kivaa tehdä aluevaltauksia näillä kielillä. Tässäpä nyt alkajaisiksi ruotsiksi kirjoittamani tarina pienin korjauksin. Kyseessä on tehtävä, jonka tein opiskellessani aiemmassa opiskelupaikassani.

Jos ajattelette, miksi käytin niin monia lukusanoja: se oli osa tehtävää.

Antakaa mahdolliset virheeni anteeksi!

Jag har tänkt att jag skulle börja offentliggöra också material på andra språk än finska i min blogg. Jag talar ganska väl på svenska och på engelska, så skulle det vara kul att göra inmutningar på de här språken. Jag ska börja med den här berättelsen som jag har skrivit på svenska med små korrigeningar. Den är en uppgift som jag gjorde när jag studerade vid min tidigare högskola.

Om ni tänkar varför jag använde så många antal ord: de var en del av uppgiften.

Förlåt minä möljiga missar!


Sök efter sanningen


Den följande berättelsen är fiktiv.

Det var en gång när hälften av studerandena vid Akademien började forska filosofi och logik. Livsverket av filosof som hade levat på 1800-talet inspirerade dem. De ville hitta den absoluta sanningen genom sina vetenskaper. De drömde att allt skulle bli bättre med den här sanningen, de skulle kontrollera allt och hjälpa alla, till exempel den tredje världen. Därifrån flyttade ju hundratals flyktingar eftersom de fruktade krig. Forskarna tänkte att de skulle kunna lösa alla problem i framtiden med sanningen.

Så funderade de. De arbetade med sina hjärnor och sina kunskaper. De grundade en vetenskaplig organisation och fick hälften miljon medlemar under fem år. Var tredje vecka samlade forskarna, som var kallade ”den första delen” i sin skola klockan halv sex och delade ut sina resultat. Projektet blev populärt. Forskarena använde fem miljoner kronor till sin undersökning.

Tiden led. Först en sjättedel gav upp, sen fyra femtedelar. Bara somliga fortsatte. En av dem var Matthias Granström som hade varit med för ett och ett halvt år. Den här unga mannen skulle hitta någonting väldig.

Den var den sjätte december. Matthias var i sitt arbetsrum med sin assistent Oleg. Matthias tänkte metafysiska teorier som han hade läst.

”Har du funderat att påståendet ’det finns ingen sanning’ måste logiskt vara osannt?” sade Oleg. ”Om man säger att det finns ingen sanning, satsen avbryter sig själv.”

”Den där uppfattade jag redan för tre månader sedan!” sade Matthias. ”Det finns en sanning. Jag kan hitta den. Vetenskapet ska vinna! Med det kan jag bevittna absolut sanningen en dag.”

”Ja, och ingen kan ifrågasätta den”, sade Oleg.

”Javisst.”

Matthias tittade ut genom fönstret.

”Varför inte?” frågade han. Oleg såg förvånad ut. Matthias fortsatte: ”Varför kan man inte ifrågasätta vetenskapet? Är det inte människans uppfinning? Har människan inte uppfann den vetenskapliga metoden? Vem säger att vetenskapliga metoden berättar den absoluta sanningen?”

Klockan var kvart i elva. Då, på 1990-talet, hittade han sitt genombrott: vetenskapet inte nödvändigtvis kunde berätta sanningen om allt. Det här fyndet gjorde han i 25-årsåldern. Hans värld rasade när han ifrågasatte den vetenskapliga metoden. Han kunde ha gett upp men han ville hitta sanningen. Bara visste han inte hur.

Det fanns ingen grund i hans forskning. Han tyckte att han kunde ifrågasätta allt, så kände det omöjligt att hitta den absoluta sanningen. Han blev sjuk.

Den nästa stora saken hände när Matthias var på en vetenskaplig konferens som arrangerades vart tredje år. Där läste han om Ludvig Wittgenstein, som hade satt: ”Världens mening måste ligga utanför världen.” (Wittgenstein). Heureka.

Han funderade igen och tänkte att sanningen inte kan vara i världen. Den tvang honom att tänka på ett nytt sätt. Ett par månader led. Sen, en dag, klockan sju över åtta, hittade han den.

Den trettonde mars, vid niotiden på kvällen stod han på järnvägstationen med Oleg. De talade. Sen måste Matthias gå. Han gick till tågets dörr och sade: ”Varför vill du inte komma och följa?”

”Om allt vad du sade inte grundar sig på vetenskapet, jag vill inte veta om det”, sade Oleg.

”Synd. Du vet ju att man kan ifrågasätta nästan allt. Det är sant, du kan ifrågasätta min väg. Men varför ifrågasätter du inte alla andra saker? Jag tycker att vetenskapet grundar sig på antaganden. Du måste anta. Nej, jag skulle säga bättre: du måste tro. Jag tror att jag har hittat sanningen. Lika som de här vännerna. Men du sade att du inte vill veta om det.”

”Ja. Inte nu. Farväl, Matthias.”

”Hejdå.”

Så avreste han från staden med sina vänner. Det fanns ett fyrtiotal passagerare som hade varit forskare men nu var de något annat. Så åkte de bort med sanningen som var inte från den här världen.

 

Lähde

Wittgenstein. WWW-dokumentti. http://www.filosofi.gotland.se/wittgens.htm. Luettu 28.4.2013.

Ei kommentteja:

Lähetä kommentti